Jag måste krypa till korset och medge att det är ganska utmanande att lära känna en person som redan har barn. Jag försöker vara öppen och neutral och inte blanda mig för mycket i varken barnuppfostran eller pappans relation till mamman, men det är svårt. Jag har massvis med tankar, känslor och åsikter som för ett inbördeskrig i mitt huvud. Någon kunde tycka att jag inte skall göra vår relation för komplicerad från början, men faktum är att vi inte är, och aldrig kommer att vara, bara två i vårt förhållande. Intet ont om det ack så ljuvliga barnet, men jag kämpar mer med mig själv och mitt inre än jag någonsin tidigare gjort i mitt liv. Jag är van att få träffa min pojkvän då jag vill* och inte behöva beakta varken barn eller barns mammor i planering av veckoslut, semestrar eller min framtid. Att jag och pappan i fråga dessutom bor på olika orter gör det hela lite mera komplicerat. Trots utmaningarna har vi träffats en hel del och allt är bra mellan oss. Vi känner båda att vår relation är värd att satsa på, vi synkar på alla plan och han är verkligen den prins jag väntat på. Ändå kan jag inte låta bli att ibland tvivla på om jag faktiskt kommer att klara av den situation jag nu har satt mig i.

Det känns verkligen bra att tycka om någon som tycker om mig. Jag hoppas få kunna njuta av den här känslan lääääänge.

Jag har raderat min nätdejtingprofil. Jag hade ändå inte någon lust eller något behov av att läsa de 30 meddelanden som fanns i min inkorg. Jag är ju faktiskt inte längre ute på den fria marknaden. Otroligt, men sant!

Vi har känslor för varandra. Det finns inte någon återvändo. Vi är ett par och det känns underbart! Bloggens existens är således hotad.

Jag och pappan träffas så fort vi har möjlighet. Trots omständigheterna lyckas vi få till en hel del långa dejter. Det går fortsättningsvis bra och vi trivs utmärkt i varandras sällskap. Trots det är jag rädd. Jag är rädd för att vi har, för allt vi inte har, för allt som komma skall, för känslor, för tankar, för framtiden helt enkelt. Någon sa att det hör till då det är på riktigt. Denna helg skall jag verkligen göra mitt yttersta för att inte vara rädd för alla rädslor och bara njuta.

Det börjar kännas som om det är allvar mellan mig och pappan. Han är helt såld. Jag försöker hålla en liten distans för jag vågar inte riktigt ge mig hän. Borde jag kasta mig in i det okända och sluta tveka?

Jag kunde inte bry mig mindre om businessmannen, sportiga mannen eller någon av de andra männen för tillfället. Jag har inte ens kollat min nätdejtinginkorg på ett antal veckor. Det måste verkligen vara något speciellt med denna pappa.

Trots att det skiljer hundratals kilometrar mellan mig och pappan så får träffa honom imorgon igen, gissa vem som är gladast i stan idag?

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om att vänta på den andra omgången. Nu har jag träffat någon som redan varit med om en första omgång. Med honom känns det bättre än med någon annan jag träffat under denna bloggs livstid. Där ser man.

Jag och någon skall ta favorit i repris den kommande helgen. Jag är nervös och full av förväntan även denna gång.